Arkiv för oktober, 2008

31
Okt
08

Om en liten storm i ett latteglas.

Erik Zsiga om Birro och Birro om Erik Zsigas debattinlägg.
Jag har inte någon större koll på vem Erik Zsiga är, men ska jag vara riktigt ärlig så har jag inte särskillt mycket större koll på Birro. Tror han höll till på P3 ett tag. Ett konstigt namn och några radiomeriter verkar vara vad som räcker för att ens mensutbrott skall platsa i media.

För mig känns det som att Marcus har läst ”Byt namn! Och andra sätt att lyckas som journalist” raffsat ner milstolparna och i rask takt börjat beta av dem.
Eller, om jag skall vara helt ärlig så undrar jag om det inte är författarna som skrivit om Herr Birro och inte tvärt om. Killen lyckas ta sina mörkaste stunder och vända dem till en onyanserad illa påläst debatt. Han hävdade att det var abortlagen det var fel på när hans och tjejen upplevde två missfall som i juridisk mening inte var ”barn”. Och enligt Birro är det helt ok att kalla folk bögjävel om det leder till något gott och man var full vid tillfället då man sade det. Substans och fakta byts ut mot skällsord och känslor.

Frågan är bara; Vill vi verkligen ha den här ”journalistiken”? I ett samhälle där människor läser bloggar med samma hunger som gömda judar lyssnade på fria radiosändningar är kanske behovet av onyanserad rak information och nyheter viktigare än någonsin?

Att marknadsföra sig som journalist, visst, det är bra och det behövs. Men kanske bör journalister med lite självrespekt hålla sig borta från personliga utspel och tv-sofforna och fokusera lite med på vad de levererar istället för hur de ser ut i en tv-kamera när de levererar?

DN:s Jonas Thente skräder inte orden.

Annonser
31
Okt
08

Hej Pampers!

Jag vet inte om ni har tänkt på det, men på senare år så pratar fler och fler människor om att må väl. Inte om att bli framgångsrik igenom att gå över lik och stjäla pengar utan om en mjukare sida, om att ge och få tillbaks. Kanske är det en djupare tanke som kommit ifrån en miljökris följd av en finanskris. En tanke om att vi behöver hitta en balans och må bra.

Pampers, er kampanj kring blöjor och vaccin ligger smäck i linje med det. Självklart vill man kunna hjälpa ett annat barn medans man tar hand om sitt eget. Det finns bara ett fel. Reklamen känns för amerikansk. Som det ser ut idag, med amerikanska bolånemarknaden som ”scapegoat” för att folk förlorar sina jobb, vill vi inte känna oss amerikanska.

Er reklam fick mig inte att bli varm om hjärtat, den gav mig bara huvudvärk och en unken smak i min mun. Jag är ledsen. Gör om, gör rätt.

27
Okt
08

Det var bättre förr!

Iallafall i serievärlden. Förr i tiden var ett krav för att man skulle rita en serie att man kunde teckna. Eller iallafall att ens teckningar inte såg ut som om man stuckit upp en spritpenna i röven på sin katt och låtit den hasa sig runt på ändan över ett papper eller som om man halsar en 75:a varje morgon.

Hur kommer det sig att norrmännen och danskarna kan göra roliga och välritade serier medans sverige hade några ljusglimtar i Rocky och Arne Anka innan det stora seriemörkret lade sig över landet?
Det gör ont ända in i min feministsjäl att erkänna att det finns en skillnad mellan manliga och kvinnliga serietecknare. För helvete tjejer! Köp ett par Gastonalbum och lär er rita!

27
Okt
08

Dagens Bu och bä!


Nivea Lipcares TV reklam är en scen ur en vigselcermoni. Jag hoppas att det är en paneuropeisk smörja, för är den inhemskt producerad så måste varje svensk reklamare skämmas för att vara bosatt i samma land som spoten var filmad. Jag vet att den här reklamen är gammal, men den visas fortfarande och därför finns anledning till en väldigt central fråga: Nivea, är ni fulla eller?

Dagens gillande BÄÄÄÄÄÄÄH! går till en film om att man inte skall bli full och göra dålig niveareklam, eller ge avsugningar till någon som filmar en heller för den delen. IQ:s reklamfilm är fylle-sympatisk och undviker att klappa tittaren på huvudet med moralkakor. Filmen avslutas inte med ett uppenbart ”se så det kan gå när du är full” vilket är trevligt med tanke på att de flesta av oss nog har ett fylleskelett någonstans i garderoben. Istället avslutas filmen med ett ”ta hand om dig” och i bakhuvudet väcks ett litet ”kejrå, kanske skall undvika att bli apfull nästa gång.”

25
Okt
08

Heim á klakann.

Heim á klakann betyder ungefär ”hem till isbiten” och är ett lite kärvänligt uttryck för att som islänning åka hem till ön, göra husbesök bland alla släktingar, bli gödd som en liten gris, promenera lite på Esjan en söndagseftermiddag med fruktansvärd baksmälla och en undran om varför man fortfarande slutar på glaumbar när man vet hur det blir.

Kort sagt, islänningar är ett speciellt släkte. Ett släkte som lämnats ute på en klippa i Atlanten i några hundra år och därför är 1. benägna att utforska världen bortom klippan mitt i Atlanten och 2. kan verkligen koka soppa på en spik. Den engelsktalande hade kallat dem ”resourceful”.

För att beskriva vad jag menar tänkte jag berätta om Oli.
Oli var 16 år gammal när han såg en annons i Morgonbladet (Moggan) om att man nu kunde få en internetuppkoppling på island. Det var i mitten på 90 talet och där andra såg en service som de möjligtvis skulle kunna utnyttja, såg Oli en jobbannons. Där vill jag jobba! tänkte Oli och promenerade iväg till adressen till företaget. Väl framme på företaget (midheimar hette de, vilket betyder ”mittvärldar”, eller centrum på isländska) mötte Oli en stor man som knappade på en terminal och pratade i telefon. Mannen verkade inte ha för avsikt att erkänna Olis närvaro i rummet så han satte sig ner vid en terminal och började titta i systemet. Dagen gick och Oli tog några supportsamtal, fixade lite buggar och bekantade sig med systemet. När dagen var slut tittade den äldre herren upp och sade: ”Kan du komma tillbaks i morgon?” Oli svarade att ”ja, det kan jag” och det var så som Oli fick sitt första ”riktiga” jobb som ledde till att han, blott 18 år  gammal, hade jobbat upp sig till att vara systemansvarig för islands privata internetanslutningar.

Oli är som islänningar är på det stora hela. Man hittar alltid ett sätt att få saker och ting att fungera. Om inga pengar finns så tar man ett andra jobb. Om inga vägar finns, så skapar man sig en.
Det är också just därför som jag tror att Island kommer att klara sig dretabra igenom finanskrisen. Finns det ett enskilt folk som är utrustade att göra det så är det islänningarna.

Lite mer om Sveriges flathet i finanskrisen. (Oh, en kris, vi skickar en observatör!)
En DI artikel om Isländsk företagsamhet.
En DN artikel om ”Drömlandet”.

22
Okt
08

Takashi Murakami is my master now.

Den här bilden är passande nog, stulen från internet, vad annars kan man förvänta sig av ett blogginlägg om killen som gjort världens mest piratkopierade mönster?

För några år sedan funderade jag på att köpa en T-shirt till killen. Den var svart och hade texten ”Josh Wedon is my master now” printat på bröstet. Hade jag gjort det så hade jag varit tvungen att printa upp en rosa t-shirt med texten ”Takashi Murakami is my master now” för att kontra.

Takashi är något så ovanligt som en, i konstvärlden, ganska så accepterad kommersiell konstnär. Som den slyna för kommersialismen som jag är så kan jag inte annat än att nicka lite gillande åt hans produktion. Samtidigt finns där en liten tagg i hjärtat, för Takashi är även pappan till teorin om ”generation superflat”.

Om du vill veta mer om Takashi så visade SVT, av alla kanaler, en BBC dokumentär om honom i dagarna.

22
Okt
08

SF, vi vill inte ha!

För ett par år sedan fick jag en inbjudan till en klassåterträff. Glad i hågen åkte jag ner till småland i sällskap med en parallellklasskamrat som också bodde i stan. Inbjudan var för en, sällskap var inte aktuellt att ta med, gud förbjude. Jag hade hoppats att man skulle ha den goda smaken att iallafall vara på en restaurang men återträffen var förlagd till Reftele Bygdegård. Varför det var i Reftele förstod jag inte först, högstadieskolan låg i Smålandsstenar och inga elever kom ifrån Reftele. Det visade sig att en av tjejerna som var med i elevrådet, tio år tidigare, hade flyttat dit och ynglat av sig. Väl innanför dörrarna reverterade vi båda effektiv tillbaks till femtonåringar. Det fanns en satt bordsplacering och vid mitt lilla bord om tre, ganska snabbkonverserade personer lös en del av det anmälda sällskapet med sin frånvaro. De som en gång var med i elevrådet placerades vid vad man titulerade ”honörsbordet” och kvällens värdinna förkunnade glatt att man skulle bli bestraffad igenom att tvingas sjunga ensam på scen för allihop om man vågade lämna bordet under middagen. Till råga på allt så fanns det inte ens nog med sprit till att supa tillställningen uthärdlig. Kort sagt, det var en av de mest tråkiga intetsägande tillställningar jag någonsin varit med om och då har jag ändå genomlidit en middag för kristna affärsmän (med betoning på att man egentligen var tvungen att vara man) med Runar Sögaard som bordsgranne.
Någonstans i kissepausen mellan huvudrätt och efterrätt drog en gammal kompis mig åt sidan. Hon var lite besvärad och fingrade på sina bilnycklar.
-Vi är några stycken som organiserat en brakeout och tänkte dra till en Bredaryds pub istället, vill du följa med? Jag konstaterade torrt att inte ens ett ställe med över 200 ölsorter kunde rädda den här kvällen.

Varför pratar jag då om klassåterträffar? Jo, för att jag blev påmind om högstadiementaliteten häromdagen. Den där lite hjärndöda rastunderhållningen som bestod av att tackla de tysta eleverna i korridoren eller att mula de som mot alla odds faktiskt vågade gå till matsalen utan att sluta upp med en klunga. De som stack ut eller hade en gnutta av självständighet skulle förgöras.
Vad var det som påminde mig om hjärndöd, hormonstinn ”humor”? Jag läste en notis om bröderna Schulman.

Av det här vill jag dra några slutsatser och lämna några goda råd.
Till dig som är i tagen att planera en klassåterträff:
Folk är vuxna nu, försök att själv bete dig som en vuxen. Lägg träffen i en avslappnad atmosfär. Låt folk ha med sig sin respektive om de vill det. Ingen är samma människa som de var när de var 15, ha inte förutfattade meningar om hur de är idag, vilka de kommer att prata med, hur de kommer att bete sig.

Till SF som samarbetar med bröderna Schulman:
Har ni tänkt på att absolut ingen titulerar dem komiker? Det är för att vad de två bröderna ägnar sig åt är mobbning, inte humor. Av allt att döma så har bröderna aldrig lämnat högstadiementaliteten, vilket i och för sig är ironiskt med tanke på hur de ser ut och vilken helvetisk tonår det måste ha haft.
Jag har roat mig med att använda bröderna Schulman som ett neutralt konversationsämne, lite som att prata om vädret ungefär. Hittills har jag enbart stött på folk som slutat läsa aftonbladet för att undvika 1000 apor bloggen. Jag kan inte prata för alla, men för mig och dem jag känner och där är domen ganska enhällig: SF, vi vill inte ha vad Schulmanbröderna producerar.
Om ni nödvändigtvis vill kasta pengar på någon så tycker jag att ni skall kontakta någon som har talang, humor och ett anorlunda perspektiv på saker och ting. Jag rekommenderar Andreas Öman på splinterarts, ge honom en påse pengar så att han äntligen gör en långfilm.